bieberprank

Bild 1- Barnhemmet
Bild 2- Chloé skriver i dagboken
Bild 3- Dagboken

3/5 2011

Kära dagbok!
Att vakna ännu en dag på barnhemmet är som att vakna i helvetet. Det ända som håller mig vid liv är min älskade Sebestian. Vi har varit tillsammans i 1 år och två månader.

Nu ska jag berätta varför jag sitter här och skriver i min trasiga bok. Jag minns det som om det vore igår.

Jag kom hem efter att ha varit i skolan. Som vanligt så hängde jag upp min jacka och väska på kroken. Mina lila converse behöll jag på. Jag ropade på pappa för att se om han va hemma, men inget svar. Jag gick in i köket och såg pappa sitta på stolen med sitt vanliga, snälla leénde. Jag hälsade och som vanligt hälsade han tillbaka. Han såg lite skumm ut. Jag tänkte inte mer på det utan öppnade kylen för att ta fram något att äta. Precis när jag tagit ut yoghurten så känner jag en hand mot mitt bröst. Så rädd som jag blev så tappade jag mjölken så den splashade i en stor pöl mitt på golvet. "vad gör du?!" hade jag skrikit till honom. Hans fina leénde hade då blivit till ett stort flin. "lilla gumman, du vet att jag har aldrig har älskat dig, sen din mamma dog har jag bara varit här med dig för att en dag kunna lämna dig. Han gick närmre mig och hans grepp om mitt bröst blev så hårt att jag skrek till av smärta. Han slet av mig mina kläder där jag tidigre fallit ihop när han slagit mig i magen. Jag stretade i mot allt jag kunde men han va ju såklart mycket starkare än mig.

Den natten blev jag våldtagen, våldtagen av min egna pappa.
Han sitter nu i fängelse eftersom jag va hos polisen vilket jag kanske ångrar nu när jag sitter här. Iallafall så vill jag inte se honom mer. Hur min mamma dog är en sak jag ännu undrar över.

För ett år sen när jag kom hem från skolan så såg jag det många inte trodde kan hända. Jag såg min mamma hänga i taket med ett rep runt halsen. Min mamma tog livet av sig och jag undrar fortfarande varför hon tog livet av sig. Ända sen min pappa våldtog mig har jag trott att han har gjort något men jag kan ju inte vara säker på att han har gjort något. Jag tycker det var konstigt att mamma inte lämnade något brev eller liknande om varför hon tog livet av sig. Mamma var alltid den som sa vart hon skulle, när hon skulle komma hem och liknande.

När jag kom hit till barnhemmet var all personal otreviga och snobbiga mot bara just mig och inga andra. Det känns som att alla hatar mig förutom Sebbe som försöker få ut mig härifrån. Sebbe och hans mamma har försökt få vårdnaden över mig dom här månaderna men myndigheterna tycker inte det är ett bra allternativ då vi har ett förhållande och det kan förstöras och då blir det problem.

Dagboken du tycker säkert att det borde finnas en släkting jag kan bo hos men, nej. Dom hittar ingen, min mormor och morfar är döda, och farmor och farfar vill jag inte heller se. Någon kusin har dom ännu inte hittat.

Nu ropar Alma att det är frukost så det är lika bra att gå innan dom kommer och hämtar mig.

Love Chloé ;*


När frukosten som bestod av det gamla vanliga havregrynsgröt var uppäten fick vi gå in på våra små rum igen. Det ända som är bra här på barnhemmet är att man faktiskt får ha mobilen. Så fort jag kom in på mitt rum kollade jag om jag hade fått några nya samtal eller sms. Ett sms hade jag fått från sebbe.


" hej hjärtat! gissa vad?!?! love u" läste jag och kunde inte sluta le. Istället för att smsa ringde jag upp honom.

" hej älskling!" svarade han på andra tonen.
"säg vad?!" ropade jag och va nästan nervös för vad han skulle säga.



---------------------------

första delen - kort - men det får bli så nu för att få den mera spännande :)

Tack till underbara Josephine som hjälpte mig med början då jag hade lite svårt att komma igång, oroa er inte, det va bara början jag hade problem med, resten kommer gå som på rinnande vatten.

Puss ;*